Min älskade vän, mitt allt, min Pepe finns inte längre.

Onsdagen den 23 Januari lät jag honom somna in i mitt knä.

Pepe har varit dålig till och från i snart ett år.

I mars förra året blev Pepe dålig. Hängig och halt. Trodde först han hade sträckt sig. Men sen en eftermiddag tyckte jag att bakdelen såg lite ”slirkig” ut, Så det blev att åka akut in till Malmö Djursjukhus. Där det togs prover och det visade sig att Pepe hade borelia. Så han blev insatt på antibiotika. Efter tre behandlingar friskförklarades han.

Vi hade en fin sommar tillsammans med många promenader ute i Sternö och Nytorpet med Bobo & Dayton.

I september igen, förra året, började Pepe bete sig konstigt igen. Han kändes inte som vanligt. Så vi bestälde tid hos vår vanliga veterinär i Näsum. Tog all prover som finns och efter någon vecka fick vi provsvaren.

Pepes njurvärden var tok höga. Det innebär att njurarna inte renar bort alla gifter vi har i kroppen. Gifterna åkte inte med urinet ut, utan stannar kvar inne i kroppen. De gör att man mår illa och tappar matlusten.

Pepe fick järntabletter, b-vitamin sprutor i nacken, med massa spårämnen. Han behandlades även med en sorts anabola steroider. Dessa mediciner skulle öka hans hunger känsla och njurarnas funktion. Han fick även special foder.

Sakta men säkert började Pepe äta bättre och njuarnas värden sjönk. Vid jul vara alla vid gott humör. Pepes värden var lägre än på mycket längre. Livet började kännas normalt igen.

Efter att ha tillbringat nästan varenda fredag eftermiddag hos veterinärerna i Näsum så beslutade vi nu att höras igen efter jul och nyår. När all stress lagt sig lite. Pepe verkade så glad och lycklig o allt kändes så bra!

Fredag eftermiddagen den 18 Januari var Pepe hos Näsums veterinärer för sista gången. Hans världen var sky höga! Vi kände oss alla väldigt nere. Innan jul hade ju allt sett så bra ut. Nu såg allt väldigt dystert ut. Men så länge Pepe åt och inte kräktes & verkade må bra så skulle vi fortsätta att försöka. Dagen efter åt Pepe sin sista portion av mat. Natten därpå kräktes han otaliga gånger. Denna fruktansvärda natt.

Det var som att Pepe visste. Att om han bara slutade äta, så skulle han få somna in & få frid.

Följande dagar där efter var väldigt jobbiga och jag grät hela tiden. Försökte få honom att äta. Men förgäves. Bara ett par godis bitar slank ner. Inget mer.

Det var då jag belutade att åka till Helsingborg Djursjukhus. Jag hoppades nog på mirakel. Men visste ändå innerst inne att jag skulle komma hem med tomt koppel.

Jag kunde inte åka in själv. Jag kunde inte heller vänta till dagen efter då vi hade fått en tid inbokad. Marcus spelade match och kunde inte följa med. Så min mycket goda vän Anna följde med mej. 

Väl där var det mycket velande från veterinärens sida. Hon tyckte Pepes allmäntillstånd var hyffsat och var nog van vid att djurägarna gör vad som helst för att få ta med sig sin vän hem igen. Tur för mej att Anna var med mej. Hon visste vart jag stod i denna frågan och kunde föra min talan då min röst inte längre höll.

Tillslut togs ett blodprov på vår begäran. För att visa hur Pepe mådde egentligen. Han visade ju själv inte mycket. Det kändes som om jag var tvungen att överbevisa för veterinärerna att Pepe inte mådde bra. Värdena var inge bra. Enligt veterinären hade Pepe allt från tre veckor till ett par månader kvar att leva. Sen hade man varit ”tvungen” att bort honom.

Jag tyckte att det fanns ingen anledning att låta honom lida. Jag ville inte se honom bli sämre och sämre varje dag. Han åt ju inte längre och mådde inte bra nu.

Även om beslutet egentligen var väldigt enkelt var det ändå så svårt.

Men jag ville att min älskade vän skulle få lämna denna värld med sin värdighet i behåll.

Pepe fick lugnt o tryggt somna in i mitt knä den kvällen.

Onsdagen den 23 Januari